Så, i traditionsvanlig ordning skall det självklart göras en lista över vad som har hänt under 2013. (Även om jag inte bloggat på ett bra tag)

 

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut? En massa men störst är att jag flyttade till Kina helt ensam.

 

Hur glad jag än är över att det fortfarande finns ett intresse av er som dagligen kikar in här trots att jag knappt skriver längre, så har jag ingen ork eller lust att skriva här mera. Tror jag kommer att börja igen om några veckor eller så, men tills dess lär det stå tomt.

 

Fröken är hemkommen igen! Ja, sedan onsdagskväll egentligen men har inte haft ork att skriva något antar jag.

 

Mina bröder + Louise och hennes syster mötte upp mig på flygplatsen (har nog aldrig kramats så länge som då) och sen körde de mig hem. Flygningen var rätt jobbig (Tips från coachen: flyg inte med infektion i magsäcken, det gör ONT) så det blev en del tårar av lättnad när jag först landade i Amsterdam (över att vara i Europa igen) och sen lite fler när jag väl landade i Köpenhamn.

 

Sen min hemkomst har jag gått ner en massa i vikt (en veckas soppdiet resulterar tydligen i det) och varit på besök hos min doktor som tycks tro att alla kineser är inkompetenta. (Därför har han tagit exakt samma test som de har bara för att komma fram till exakt samma sak som de har. Sakkre blöö)

 

Men ja, jag är hemma i alla fall och det är jätteskönt. Plus att solen skiner så då gör det inte så mycket att jag lämnade ett 30 gradigt Beijing längre! (Eller var det Peking?)

 

Möttes förresten av detta på mitt rum när jag kom hem. Tack mamma ♥

Trots en förmedling fylld med knäppgökar och magsmärtor från helvetet, så har jag haft den bästa tiden i hela mitt liv här. Jag har träffat helt fantastiska människor (Liu, Jenny och Tina speciellt) och lärt mig så jävla mycket. 

 

Tack för min fantastiska värdfamilj, för nya vänner och för en stad som är helt otrolig. ♥

 

 

Igårkväll kom kramperna tillbaka x 1000 och jag och Tina fick bege oss till sjukhuset för en ny runda. Infektionen i magen hade tydligen förvärrats, vilket jag dock tyckte att man kunde se på bara min reaktion. Grät/skrek tills jag tuppade av av smärtan och sedan fick bedövning och började försvinna i ett bättre töcken. 6 timmar senare och en jäkla massa dropp, så fick vi äntligen åka tillbaka till hotellet. 

 

Idag har vi varit på sjukhuset igen i ytterligare 12 timmar för ny medicin, mer dropp och ett besök av en dansk läkare. (SOS kunde visst inte skicka en riktig) Francesca och Amy kom även förbi och sa hej då, sen fick jag sista droppet och Tina och jag åkte hem igen och har nu packat väskan inför imorgon. (Vikten håller!)

 

Magen känns fortfarande inte helt hundra och jag får inte äta något annat än soppa förrän jag träffat min läkare hemma..

 

Så kära Gud, om du nu läser det här: Det räcker nu. Fröken är tillräckligt nervös över att spendera 10 timmar uppe i luften i kramper. 

Sa hej då till familjen imorse.. ja, behöver väl inte säga mer än att både jag och Liu började gråta. Det var jobbigt helt enkelt. Just nu försöker jag att inte tänka på det, så jag försöker sysselsätta mig själv så gott det går.

 

Så att eeh.. resten av dagen: Efter vi sa hej då så gick jag och Tina upp på rummet, röjde runt i min väska och packade ihop 10 kg att posta hem. Gick runt på stan, fikade på Starbucks, gjorde lite shopping och åt sedan middag på hotellet. Sen Tina gick har jag (försökt) packa om väskan, tagit ett bad och bara njutit. Mitt rum är jättefint förresten, tror det är första gången jag bor ensam på femstjärnigt hotell. Och tja, kan väl vänja mig vid det om man säger så ;-)

 

(Ännu en gång, tack mamma och pappa ♥)

 

Sen jag flyttade hit har jag förändrats en del från den personen jag var innan. Jag har blivit starkare, mer självständig och nog lite klokare också tror jag. Framförallt har jag tyckt att jag har blivit bättre på pengar. Hej och hå vad jag haft koll på varenda krona här! 

 

Jag har skrivit ner vad jag handlat, vad jag ska handla, vad saker och ting kan kosta.. jag har till och med gjort en budget för hemresa + hemkomst och tagit med en massa "ifall att.." kostnader. Herregud så mogen och duktig jag har blivit på pengar!

 

Döm om min förvåning när jag därför hittade 2000 kr till på rummet. Som jag eeeh.. liksom.. glömt bort.

 

Imorgon åker Liu med kidsen till Youwens hemstad för att fira hans pappas födelsedag, så i samband med det så tar jag in på hotell mina sista dagar här. (Tack snälla mamma och pappa ♥)

 

Så idag ska jag packa väskan, städa rummet och röja ut allt som är mitt. Barnen är i skolan idag och Liu är just nu och hämtar Youwen på tågstationen, så det är väl bara att sätta igång. Försöker att inte tänka på att jag lämnar dem imorgon, utan istället fokusera på att få komma hem och krama om mina bröder, men det är svårt. Jag vill ju inte åka, jag vill inte lämna min fantastiska lilla familj. Ska i alla fall försöka knåpa ihop ett vettigt brev till Liu ikväll som de kan läsa när jag åkt, för jag suger på att säga hej då. Börjar bara fulgråta och kan inte säga något vettigt. (Mitt hej då till Baltzar, Louise, Sofie och Jonna när jag skulle flytta hit var så där lagom kul)

 

Liu och jag var ute och shoppade idag. Hon ville köpa nya kläder till mig innan jag åker, och det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att jag redan har allt jag behöver och att hon inte måste köpa något till mig, det var inget att diskutera. "You and I will go out and buy something you like, or I'll buy something for you that maybe you don't like." 

 

Så vi åkte och shoppade och jag drog fler nödlögner än någonsin för att minska antalet kassar. "No, I never wear heels. Ehm, because in Sweden, all the boys are as tall as me, and if I wear heels I'll be too tall" (Som om jag bryr mig ifall någon knatte skulle vara kortare än jag) Och låtsades som om en helt fantastisk klänning inte riktigt var min stil (Den kostade 3900 kr, någon måtta får det vara) innan Liu till slut gav upp och gick med på att gå till de billigare butikerna och vi landade på ONLY där jag gav vika för en röd, hellång sidenklänning.

 

Den sitter perfekt på och är exakt i längd. Lite trist på galgen får jag väl medge, men väldigt snygg på istället.

När vi var på sjukhuset så lämnade Liu bara min sida för att hämta doktorn, förutom det lämnade hon aldrig rummet utan satt ständigt bredvid min sjukhussäng. Så fort jag vaknade, rörde mig eller kastade av mig täcket, så var hon där lika fort för att trösta eller stoppa om mig igen. På nästan tolv timmar varken åt eller gick hon på toa. Det var först när Tina kom dit som Liu för första gången vågade lämnade rummet för sin egen skull, sen var hon tillbaka lika fort igen. Jag låg mest avtuppad i sängen så jag förstod aldrig det förrän senare mot kvällen då jag började "återfå medvetandet" så att säga.

 

Efter att jag lyckats få en hel natts sömn och återfått färgen i ansiktet igen, blev Liu så lättad att hon började skratta. Sen gråta. Sen skratta igen. Ja, jag tror att jag skrämde henne rejält i sjukhussängen. 

Jag är glad för att åka hem, men otroligt ledsen över att lämna några av de mest fantastiska människorna jag någonsin mött. Jenny, Tiger och Lius mamma är otroligt fina människor, men Liu.. hon är en klass för sig. ♥

 

 

 

Ja alltså.. jag har väl varit lite frånvarande sen jag meddelade att jag kommer hem. Jag har nämligen bråkat lite med förmedlingen (av 1,3 miljarder kineser får jag de mest inkompetenta) och varit en sväng inom sjukhuset också. (Vadå, får väl passa på att göra lite sight seeing min sista tid här??)

 

Har i alla fall en inflammation i magen tydligen som har spridit sig till hjärtat så nu går jag på någon konstig medicin som de tycker är toppen. Vad jag hade tyckt varit toppen, hade varit att ha en läkare som kan förklara för mig på vettig engelska (ja, jag fattar att svenska är för mycket begärt) och inte blir förbannad när jag inte förstår vad hen säger på sin kinesengelska. Det hade jag tyckt varit toppen. 

 

Tips från coachen: Bli inte dålig i Kina. Har nog aldrig stött på en sådan inhuman personal förut.

 

 

Jag skrev för några dagar sedan att jag fått en otroligt bra nyhet, och detta är resultatet av den. Jag kommer hem igen.

 

Just nu är känslorna all over the place så att säga, så jag skriver något vettigare imorgon eller på söndag då jag även kan förklara lite bättre varför jag kommer hem. (Just nu tänker jag bara försöka fokusera på glädjen över att få krama om min lillebror igen och vara hemma till födseln av mitt gudbarn) (Ja och krama om resten av familjen och kompisar också, men lillebror kommer först här liksom)