Jag hade en diskussion med mamma häromdagen angående genus och hur man klär sina barn. Jag är självklart helt för att klä barn könsneutralt för att undvika förväntningarna som medföljer när man klär upp sina döttrar till prinsessor och pojkar till krigare. Men inte tvärtom, för båda var rörande överens om att klä sina söner i klänningar, glitter och spets, tjejkläder alltså, är att ta det ett steg för långt. Utklädnad är sin sak men till vardags blir det fel. Kvinnor klär sig i kvinno- och manskläder och män som klär sig i kvinnokläder är antingen bög eller så är han transvestit. 

 

Men vad är egentligen skillanden på tjejer som klär sig i byxor, skjorta och kostym och killar som klär sig i kjol och klänning? Varför är det ena accepterat men inte det andra?

 

 

Emma.

 

Även värt att se DN's kulturredaktions granskning av svenska toppfilmer. EN film klarade testet.

 

Så att eeh.

Sen jag flyttade hit till Beijing och lämnade mitt gamla liv bakom mig, har jag knappt längtat hem. Det är en konstig känsla, och ännu konstigare att säga det det högt, men så är det. Jag längtar inte hem. Jag saknar vissa speciella personer (familj och nära vänner) men jag har inget större behov av att ha de nära just nu för jag vet exakt vart jag har dem, både fysikt och känslomässigt, och det är min trygghet.

 

Tanken på "Man flyttar inte till andra sidan jordklotet utan att längta hem" har hela tiden funnits med så därför har jag också tänkt att det kanske är mitt undermedvetna som inte låter mig känna efter hur jobbigt det egentligen är här och hur mycket jag längtar hem. För det ska ju vara jobbigt. Och så är det inte det.

 

 

Mitt liv hemma var inte dåligt, verkligen inte, men det var inte heller något speciellt. Ofta kan jag blicka tillbaka och känna som om jag gick på autopilot. Äta, jobba, sova. Äta, jobba, sova. Om och om igen. Jag var aldrig (nåja) olycklig, men jag var sällan genuint lycklig. Livet var bara väldigt alldagligt och saknade mening eftersom jag inte hade något mål med det.

 

Här.. det är så annorlunda. Här kommer jag på mig själv med att gå med världens leende längs gatan, här vill jag hitta på mer och här har jag vänner som utmanar mig och får mig att känna att jag faktiskt utvecklas. Här tänker jag mer. Det låter galet och flummigt, men lever man på autopilot så tänker man inte heller. Man bara följer.

 

Igår, på väg hem från Rachel och tjejerna, så kom jag på mig själv med att le för mig själv igen och känna ren och skär lycka. Min host family är fantastisk, jag har bra vänner, jag har träffat nya människor från hela världen och JAG ÄR I KINA. Hur galet är inte det? Jag känner folk från England, Ecuador, Tyskland, Pakistan, Frankrike och jag bor tillsammans med kineser. Vad är chansen att något sådant hade hänt i mitt gamla liv, i Sverige? För guds skull, jag har till och med lärt mig hur man tvättar. Fatta förändringen här.

 

Med det sagt, så är jag även fullt medveten om att jag aldrig hade kunnat göra något sådant här, hur bra det än må vara här, utan min familj och vänner där hemma. Det är som jag skrev ovan, jag har inget behov av att ha de nära just nu, för min trygghet är att jag vet exakt vart jag har dem, även om vi inte är tillsammans just nu. ♥