När vi var på sjukhuset så lämnade Liu bara min sida för att hämta doktorn, förutom det lämnade hon aldrig rummet utan satt ständigt bredvid min sjukhussäng. Så fort jag vaknade, rörde mig eller kastade av mig täcket, så var hon där lika fort för att trösta eller stoppa om mig igen. På nästan tolv timmar varken åt eller gick hon på toa. Det var först när Tina kom dit som Liu för första gången vågade lämnade rummet för sin egen skull, sen var hon tillbaka lika fort igen. Jag låg mest avtuppad i sängen så jag förstod aldrig det förrän senare mot kvällen då jag började "återfå medvetandet" så att säga.

 

Efter att jag lyckats få en hel natts sömn och återfått färgen i ansiktet igen, blev Liu så lättad att hon började skratta. Sen gråta. Sen skratta igen. Ja, jag tror att jag skrämde henne rejält i sjukhussängen. 

Jag är glad för att åka hem, men otroligt ledsen över att lämna några av de mest fantastiska människorna jag någonsin mött. Jenny, Tiger och Lius mamma är otroligt fina människor, men Liu.. hon är en klass för sig. ♥