Ikväll har jag sagt hej då till Jonna, Baltzar och Sofie. Och jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Herregud. Tyckte synd om Sofie som stannade kvar med mig längst när jag gick och grät (läs snorade) om vartannat. Men ändå, ett helt år. Jag ska vara ett helt år utan min fantastiska familj och vänner. Hur sjutton ska det gå?