Jenny och jag spenderar vår söndagsmorgon men att titta på kinesiska Nalle Puh. Han låter för övrigt helt efterbliven på kinesiska. Fast det gör han väl på svenska och engelska också när jag tänker efter..

 

 

Jag tjuter högt så fort jag hör ett ord som jag känner igen. Det må inte hända så ofta, men 'hej', 'ja', 'nej' och 'tack' kan jag ju!

Jenny och jag delade förresten på mitt sista Daim. Hon älskar allting sött (mer om det i ett annat inlägg, för när jag säger sött så menar jag ALLT sött) och tyckte det var kul med svenskt godis, speciellt choklad, men samtidigt lite tveksam till den hårda daimen i mitten.